Klaustrofobi och vit fosfor

Intrycken från helgens årsmöte börjar så smått sortera upp sig i mitt huvud. Idag tänker jag på utredaren från Amnestys internationella sekretariat i London och hans föredrag om kriget i Gaza i början av året. Tillsamans med några andra utredare från Amnesty lyckades han ta sig in i området flera dagar innan internationell press och andra frivilligorganisationer fanns på plats. Hans berättelser om själva arbetet som utredare var spännande och inspirerande. Berättelserna om det som mötte utredarna i Gaza är fasansfulla.

Ingen människa borde tvingas att fly sitt hem. Ändå finns det en sak som är ännu värre: att inte ha någonstans att fly. Invånarna i Gaza kommer ingenstans, de är fastlåsta på ett mycket litet område och under Israels attack under januari i år fanns ingenstans att ta vägen. Idag hör jag på radion att drogmissbruket är utbrett i Gaza, bland annat är ett smärtstillande medel som dämpar alla starka känslor mycket populärt. Det förvånar mig inte.

Amnesty bidrog till att uppgifterna om att Israels armé använde vit fosfor i Gaza nådde omvärlden. Vit fosfor är ett vapen vars uppgift är att framställa eld och rök i stor mängd, snabbt. Själva vapnet består av en cylinderformad kapsel som är ca en meter lång och innehåller mängder "pellets" som explosivt börjar brinna så snart de nås av syre. Vit fosfor fortsätter att brinna och brinna, i flera dagar, om inte syretillförseln stryps. Detta vapen gör så stor skada att det inte bara är förbjudet att använda mot civilbefolkning, det är också förbjudet att använda det mot motståndarens soldater. Detta vapen användes överallt i Gaza: i skolor, i sjukhus, i bostadsområden.

Jag har en bild i huvudet som inte vill försvinna. Utredaren berättade om en liten flicka på ett sjukhus. Hon kom in med ett relativt litet brännsår på huvudet. Sjukhuspersonalen som inte hade någon information om att vit fosfor använts, täckte såret med bandage. När bandaget sedan skulle bytas kom såret i kontakt med syre - och flickans huvud började brinna igen.

Det är sådana berättelser som gör mig helt säker på att min relation med Amnesty och mänskliga rättigheter absolut inte är slut. Jag behöver en rejäl paus efter sex års ideellt styrelsearbete. Kampen för en värld där det inte regnar vit fosfor över barn har dock bara börjat.

För att vara tydlig: min ilska och sorg över flickan med vit fosfor under bandaget på sitt huvud betyder inte att jag tar ställning för Hamas eller Fatah. Det pågår krigsförbrytelser, tortyr och utomrättsliga avrättningar på båda sidor. Det ena rättfärdigar inte det andra.