Bloggen uppdateras inte längre!

Nu stänger jag den här bloggen och hälsar dig istället välkommen till www.lisamoraeus.se!

Glöm inte att uppdatera dina länkar.

Tusen tack!

Nanoblogg

Jag tycker att Internet innebär helt fantastiska möjligheter att uttrycka sig och att lyssna på andra. Bloggar och annan social media innebär ett helt nytt sätt att umgås. Facebook och Twitter ger mig möjlighet till en ny social sfär, jag håller på avstånd kontakten med människor som jag annars inte skulle ha någon kontakt alls med. Klasskamrater från gymnasiet, kollegor från förra arbetet, människor som jag pratat med på något mingel eller på en fest.

Många av dem bor utomlands och om jag inte "såg" dem på Facebook emellanåt så skulle jag inte ha någon aning om var i världen de fanns och vad de sysslade med. Det gör världen lite mer till en by, tycker jag. Att läsa någons statusrad eller mikrobloggande är lite som att ses i mataffären och byta några korta ord.

Dessutom får jag en helt annan inblick i mina vänners liv. Vi har ju olika beröringspunkter med olika vänner, jag visar upp olika sidor av mig själv med olika vänner. På Facebook ser jag glimtar av de aspekter av livet som mina vänner normalt inte delar med mig. Lite som att tjuvkika genom ett fönster... jag tycker om det.

Visst finns det nackdelar. Någonstans läste jag att vi idag träffar lika många människor under en dag som en bonde på 1800-talet träffade på en livstid. Det vore intressant att veta hur den siffran förändras om vi räknar med alla de människor som vi "träffar" på nätet varje dag. Att vi har fler möjligheter till kontakter med mycket fler människor innebär naturligtvis en stress. Dessutom finns risken att vi inte riktigt förstår hur många människor som ser oss på nätet, vi tänker kanske inte alltid på att ett blogginlägg kan läsas av precis vem som helst. Inte bara dina vänner utan också din mamma, din chef och din bankman.

Nu finns ytterligare en metod för att berätta vad du tänker för hela världen. Först kom bloggandet. Sedan mikrobloggandet. Och nu... just det: Nanobloggandet. Eftersom jag gillar tanken på att tvingas formulera allt jag vill säga i ett enda ord så tycker jag att nanobloggande är en rolig idé. Galen och rolig.

Vad tycker du? Och vilket ord skulle du skriva just nu, om du nanobloggade? Mitt ord är nog... eftermiddag. Så känner jag just nu.

Popcoachen är född!

Under de senaste åren har en av mina viktigaste nischer handlat om att coacha kreativa entreprenörer (vissa är företagare, inte alla). Det är ett oerhört roligt jobb, jag kan hjälpa till att skapa struktur, att ta fram visioner och mål och att våga tro på sin dröm. Särskilt för den som arbetar ensam med sina projekt kan det behövas en utomstående som lyssnar och kommer med ärlig feedback, någon annan än din chef (som ju är du själv och därför kan vara svår att ha tuffa diskussioner med).

Nu har jag samlat den verksamheten i ett eget projekt: Popcoachen! Under detta paraply ska jag samla coaching för kreativa och dessutom workshops, längre utbildningar och kanske också produkter som kan passa för den här målgruppen.

Jag diskuterar också ett samarbete med Popjuristen. Roligt att det finns flera företag som riktar sig till den här gruppen människor! De är verkligen värda uppmärksamhet och stöd, det finns alldeles för få som blir framgångsrika i sitt kreativa arbete. Låt oss ändra på det!

Att coacha relationer

På torsdag åker jag till Stockholm för andra delkursen av fem i Organization and Relationship Systems Coaching. Den här delkursen heter Intelligence och jag ser verkligen fram emot att återigen få dyka in i ORSC-gemenskapen och utforska alla de olika delar som relations- och organisationscoaching (eller systemcoaching som det också kallas) innebär.

I beskrivningen av kursen står det att känslor är relationens valuta. Så jag förväntar mig mycket träning i att hantera de känslor som finns i relationer. Det behövs! Jag tänker ibland på en av deltagarna på en ledarskapskurs som jag höll. Han sa att han ville lära sig konflikthantering, han ville lära sig att "gå in och lösa själva konflikten, utan alla känslorna". Jag tror att det är alldeles galet tänkt. Känslorna ÄR ju själva konflikten, om de inte fanns så skulle det på sin höjd finnas oenighet.

Här har jag skrivit om en av de många insikterna jag fick vid första kurstillfället (Fundamentals).

Det kommer mer. Att bidra till goda relationer, oavsett om det är i en teatergrupp, ett rockband, på en myndighet eller i en familj, det måste vara en av de mest fredsskapande åtgärder som kan göras.

Tingens gång

Meditation är bra för hälsan. Här är en video som kan försätta vem som helst i trans. Den är uppdelad i tre delar.









Fortfarande vaken? Vad tänker du?

Klaustrofobi och vit fosfor

Intrycken från helgens årsmöte börjar så smått sortera upp sig i mitt huvud. Idag tänker jag på utredaren från Amnestys internationella sekretariat i London och hans föredrag om kriget i Gaza i början av året. Tillsamans med några andra utredare från Amnesty lyckades han ta sig in i området flera dagar innan internationell press och andra frivilligorganisationer fanns på plats. Hans berättelser om själva arbetet som utredare var spännande och inspirerande. Berättelserna om det som mötte utredarna i Gaza är fasansfulla.

Ingen människa borde tvingas att fly sitt hem. Ändå finns det en sak som är ännu värre: att inte ha någonstans att fly. Invånarna i Gaza kommer ingenstans, de är fastlåsta på ett mycket litet område och under Israels attack under januari i år fanns ingenstans att ta vägen. Idag hör jag på radion att drogmissbruket är utbrett i Gaza, bland annat är ett smärtstillande medel som dämpar alla starka känslor mycket populärt. Det förvånar mig inte.

Amnesty bidrog till att uppgifterna om att Israels armé använde vit fosfor i Gaza nådde omvärlden. Vit fosfor är ett vapen vars uppgift är att framställa eld och rök i stor mängd, snabbt. Själva vapnet består av en cylinderformad kapsel som är ca en meter lång och innehåller mängder "pellets" som explosivt börjar brinna så snart de nås av syre. Vit fosfor fortsätter att brinna och brinna, i flera dagar, om inte syretillförseln stryps. Detta vapen gör så stor skada att det inte bara är förbjudet att använda mot civilbefolkning, det är också förbjudet att använda det mot motståndarens soldater. Detta vapen användes överallt i Gaza: i skolor, i sjukhus, i bostadsområden.

Jag har en bild i huvudet som inte vill försvinna. Utredaren berättade om en liten flicka på ett sjukhus. Hon kom in med ett relativt litet brännsår på huvudet. Sjukhuspersonalen som inte hade någon information om att vit fosfor använts, täckte såret med bandage. När bandaget sedan skulle bytas kom såret i kontakt med syre - och flickans huvud började brinna igen.

Det är sådana berättelser som gör mig helt säker på att min relation med Amnesty och mänskliga rättigheter absolut inte är slut. Jag behöver en rejäl paus efter sex års ideellt styrelsearbete. Kampen för en värld där det inte regnar vit fosfor över barn har dock bara börjat.

För att vara tydlig: min ilska och sorg över flickan med vit fosfor under bandaget på sitt huvud betyder inte att jag tar ställning för Hamas eller Fatah. Det pågår krigsförbrytelser, tortyr och utomrättsliga avrättningar på båda sidor. Det ena rättfärdigar inte det andra.

Nu är det över. Vad är det som börjar?

I helgen höll Amnesty International sitt årsmöte i Lund. Jag har suttit i Amnestys styrelse i sex år, mitt mandat gick ut i samband med årsmötet och jag hade beslutat att inte ställa upp till omval. Så nu, för första gången på sex år, är jag inte styrelseledamot. Det känns tomt och underligt, Amnesty har varit en stor del av mitt liv under den här tiden. Styrelsearbetet tar mycket tid och energi och är helt ideellt. Det är också fantastiskt roligt och spännande.

Nu är det kapitlet i mitt liv avslutat. Den känslan är tydlig: en plats i mitt liv är nu tom och någonting annat kan växa där. Det blir spännande att se vad det blir!

Jag kommer naturligtvis fortfarande vara medlem i Amnesty. Det är en fantastiskt stark organisation med ett oerhört viktigt arbete på sin agenda. Amnesty arbetar för alla de rättigheter som FN fastslagit, bland annat i den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter. Det kommer alltid att vara viktigt för mig att bidra till det arbetet, för mig är det helt oacceptabelt att det fortfarande år 2009 förekommer tortyr och dödsstraff, att kvinnor dör i olagliga aborter för att det inte finns möjlighet till laglig och säker abort på ett sjukhus, att minoriteter trakasseras av polis och myndigheter och att diktaturer som Burma och Nordkorea fortsätter att hålla sina medborgare under skräckvälde. Jag vet att allt det sker. Den vetskapen innebär ett ansvar.

Amnesty har varit min främsta övningsarena när det gäller ledarskap, samarbete, kommunikation och konflikthantering. Vill du ha möjlighet att pröva dina vingar i ett sammanhang där du verkligen behövs? Bli aktiv i en frivilligorganisation! Vad skulle du vilja förändra?

Nu tar jag ledig från frivilliguppdrag på ett tag. Åtminstone förtroendeuppdrag. Under tiden vill jag använda min kraft på andra sätt. Till exempel genom att utbilda styrelser och andra ledare inom frivilligvärlden. Behöver du eller din organisation utbildning eller coaching kring till exempel ledarskap, kommunikation, konflikthantering eller mötesteknik? Hör av dig!